Cykelrapport

Arla morgonstund, den 18 juni, lämnar jag Umeå tillsammans med mina cykelväskor och hoppar på tåget mot Narvik. Magnus, som tågar ända från Linköping, ligger och hostar högst upp i kupén; vi är båda otursdrabbade av förkylning. Cyklarna är isärskruvade och bosatta i kartonger och vi själva grymt, grymt peppade. En hel cykelmånad väntar. Cykelshorts och en allmänt schysst cykel-look väcker uppenbarligen samtalsämnen hos många nyfikna och härliga tågresenärer, vår sociala kvot blir kvickt fylld under tågturen. Emellan friluftssnack hinner vi ändå tappa andan, gång på gång, av våra gemensamma nordligaste vyer.

Ankomsten till Narvik är fabulös; solsken och Atlantglitter möter oss på stationen. Vi kånkar runt på packningen och letar upp det vandrarhem som vi bokat i förväg. Efter en snabb installation i rummet ger vi oss ut på en Narvik-by-night runda. När vi motvilligt inser att förkylningen tar kål på oss efter en, utan överdrift, väldigt oansträngande promenad lägger vi oss tvångsmässigt i sängarna för att låta kroppen jobba bort de trista bakterierna. Det lyckas sisådär; vi känner att vi är tvungna att stanna ytterligare en natt i Narvik.

När vi sedan beger oss mot Riksgränsen så är det en cykeltur värd sitt namn. Starkt solsken i kombo med en fem mil konstant uppförsbacke resulterar sannerligen i en del svett och böner till högre makter om växlar lägre än ettan. Här cyklar vi på, omgivna av sådana otroliga vyer att den förkylningsrossliga andhämtningen ignoreras – och mitt bland alla dessa fjäll infinner sig en känsla av total sinnesnärvaro. Kysser Sverige-skylten av eufori, rullar in på moderlandets mark och slår oss ner vid en makalös tältplats öster om Riksgränsen, äter, njuter och somnar bums. Dagen därpå har vi medvind och finfint rull med ett dagsverkesnitt runt dryga 22 km/h. Midnattssolcyklar längs norrbottniska vägar, med renar och härligt tutande/påhejande bilister som publik.

Såhär fortsätter resan ända tills Gällivare, då ambitionen är att genomgå en civilisations-uppladdning. Handla mat och sådant som cyklister kan behöva inför långa sträckor av norrbottnisk glesbygd. Vi lyxar till och äter lunch på ett lokalt husmanskostställe. Träffar ett härligt norrbottniskt gäng och mår gott. Efter att jag lyckats skicka in radio via en halvknasslig internetuppkoppling trampar vi vidare längs trevliga vägar, glada och förnöjda. Vi börjar dock må tjyvtjockt ganska snart, efter en timmes cykling börjar vi känna oss allvarligt lustiga. Vi bosätter oss i diket för en stund, fortsätter fast vi mår pyton, allt mer desperata att hitta en tältplats. Fyra mil söder om Gällivare kollapsar vi på en stor och grusig tallhed. Matförgiftningen är ett faktum.

Efter dessa två dygns totala utmattning, jag går inte in på vidare detaljer kring mördardygnen, så cyklar vi bokstavligen i sakta mak mot närmsta samhälle, Nattavaara by. Där hittar vi en liten stuga, vilken vi hyr i två nätter. Men när matförgiftningen passerat så sköljer febern och förkylningen återigen över oss som en stor våg. Därför beslutar vi att ta tåget till vårt föräldrahem i Umeå. Jag får erkänna att jag är relativt bitter, ”vi har ju varit friska hela våren”, och det är en ovanlig känsla hos mig, men vad att göra. Det tar oss sex dagar att bli kvitt febern och förkylningen i Umeå, men när den väl är över har vi strålande cykling framför oss. Jag hade aldrig, aldrig någonsin, kunnat drömma om vilka inlands-metropoler och otroliga människor vi möter!

Dagen efter omstarten tillryggalägger vi en hel del grusvägar, (jag myntar uttrycket ”skitvägar” under tveksamma omständigheter) upplever mossgröna madrasser, underbara himlar, myggor, tigerbalsam och tältar vid Trehörningssjö. Därefter cyklar vi vidare, flåsar, fikar i okända, fina småbyar, sjöbadar, sover gott i Drömme, stöter på inlandskonst, ramlar in på kaffebjudningar, skrattar, passerar otaliga loppis-skyltar (poppis i Ångermanland), peppar varandra, anländer till Örnsköldsviks förorter, får nya insikter och utsikter, fladdrar igenom Hälsingegårdar, sjunger töntiga hittepå-sånger, svischar i nerförsbackar (högsta toppnotering på 56km/h, håhåjaja), passerar Bispgården och bor bredvid guldutsmyckad thailändsk paviljong i de jämtländska björkskogarna, lunchar med thai-jämtländare, knaprar nötter och bananer, biter tag i härliga uppförsturer, yogar, får nya vänner och kartläser.

Svettas, kommer underfund med snygga kasta-kroppen-i-en-double-roundkick-upp-på-cykeln, Bollnäs, blir kaffebjudna i faluröda stugor, sjunger, tänker, plaskar i bäckar, upptäcker hur bra Magnus cyklar på dubbladeg-pizzor i trakterna kring Falun. Önskar oss riktiga rejäla cykelvägar, bjuds på turkiskt te. Vi tappar andan av all natur och solnedgångar. Lever tre dygn i konstant hällregn, känner en stark tvekan inför mitt beslut att spendera sommarlovet på detta vis. Lunchar i älgtorn, längtar efter uppförsbackar som ständigt medför högre puls och därmed högre kroppsvärme. Överväger övernattning i omklädningsrum på offentlig badplats på grund av svenskt monsunregn. Dansande dimma. Nattcyklar. Badar. Bastar, duschar, njuter i ett timrat och el-löst paradis tillsammans med Magnus amerikanos-kamratos, finner hundra ord för solsken och lycka.

Kvällsmediterar, äter snickers och grötar, känner sympati med brännande lårmuskler, samspråkar, träffar vänner i Sikfors, konsumerar snabba kolhydrater, hojtar hejhopp till Grythyttor, krämar in oss i solkräm, badar i svett, kustcyklar längs Vättern, budget-vägkyrkofikar, bjuds på sommarpicknick i Markaryd, cyklar fel, hardcore-cyklar i total skog, stretchar, duschbadar, räknar sekunder emellan blixt och dunder i Hässleholms omkretsar, hittar ännu effektivare sätt för diskning, upplever planerade-rutten-målgång, adrenalinkickar kring Smygehuk! Håller andan under vattnet och havssimmar ut mot världen, skålar framgång, välgång, målgång i ’pärondryck med ciderkaraktär’, sprider alltjämt cykelpropaganda. Fortsätter med radioskapandet, möter getingar, hallon, cykelparadis, provar liggcyklar och plockar körsbär i Österlen. Ännu mera bad. Maratoncyklar de sista 56 milen på tre dagar, tittar upp mot stjärnor, känner motvind, förlöjligar våra horribla men skrattretande cykelshorts-solbrännor. Lever i medvind, går i mål i ett midnattligt Linköping, och sist men inte minst; äter och njuter av den bästa frystorkade maten, sover och myser i det bästa tältet, lagar energibomber på det bästa köket och lever och överlever i de bästa kläderna. Vad hade vi gjort utan er? Hjältar! Sara, Kenneth, Per, Marie-Lousie och Urban, tack för er. Jag hoppas på en framtida global cykeltur, och gärna med er i bagaget.

Bästa hälsningar, och stora tack!

Sofia och Magnus Sjögren