Äntligen hemma!

Nu är vi hemma båda två. Jag i Linköping och Sofia i Umeå. Vi gjorde ett sista ryck från Smygehuk och cyklade upp till Linköping. 16 + 18 +23 mil = 56 mil på tre dagar. Tur att vi har haft bra träning dessförinnan.

Vi är väldigt stolta, nöjda och glada över att ha klarat att cykla så mycket. Och det är tomt utan Sofia. Tråkigt att vakna på morgonen utan att se henns lite småsvullna ögon efter en natts sömn i tältet. Svårt att vänja sig av vid att äta som en häst hela tiden. Det blir färre tefatspizzor med dubbla degar framöver. När vi cyklade igenom Linköping igår och hade tagit av all packning från väskorna; kunde vi konstatera att det var en riktigt lattjo upplevelse. Cykeln formligen hoppade fram. Dock blir det lite vingligt utan cykelväskor; med tung packning blir cyklingen mer som en pråm – stabil, långsam och lite härligt tung. ”Man känner sig inte längre lika proffsig som cyklist”, konstaterade Sofia när cykelkläder och skor låg i tvätten och vi trampade mer fritidsklädda. Så vad handlar egentligen en sån här otrolig resa om? Det är svårt att summera. Ett försök till sammanfattning är att vi har fått en annan syn på människor, på kroppen och vad vi behöver.

Människor är snälla, vänliga och hjälpsamma. Många gånger oerhört generösa. De vill gärna prata med en, ge en saker och berätta om egna upplevelser. Allra helst när de stöter på personer som är i ett något utsatt läge; likt vi har varit när det spöregnat i dagar. Generositeten har varit fascinerande. Främlingar erbjuder tak över huvudet, en dusch, en kopp kaffe, sticker åt en chokladkakor, bjuder på middag, lånar ut en nyckel till tvättstugan eller lämnar över en stor flaska Coca-Cola. ”Ni behöver det här, ni gör det så bra”, sägs mellan raderna. Vänner bjuder in oss i sina hem, lagar middag, tänder en brasa, eldar i bastun, ordnar en fantastisk picknick, ringer och kollar hur det går, skriver hurra-rop, som vi inte klarat oss utan. Familjen stöttar, förundras, förvånas och delar resan med oss.

Kroppen klarar mycket mer än vad vi tror. Människan är formad på savanner i Afrika och har kapacitet att trötta ut en gasäll. Så verkar det vara med oss som lever idag också. Det handlar bara om att låta kroppen anpassa sig successivt. Det behövs sjukt mycket energi för att transportera sig klimatneutralt på cykel. Vi har ätit tre gånger så mycket mat som vad vi brukar. Att resa utan alla de fossila bränslen som mänskligheten av överlevnadsskäl inom en snar framtid, inte längre kan använda sig av, kräver mycket. Och vi klarar mycket. Vi har en fantastisk kropp som mår bra av att vara i rörelse. Avstånd inom en tätort är som gjorda för en cykel. Det går inte längre för oss att säga att det är långt om det är mindre än ett par mil.

Att leva enkelt innebär att uppskatta allt det människor genom historien har skapat för att underlätta livet såsom asfalt, tvättmaskiner, hus och varmvattenberedare. Att vara utan detta frivilligt och ge upp det för en viss tid gör att hemkomsten blir otrolig. Det är så skön att få ta en varm dush. Att sätta på sig torra kläder. Lägga sig i sin egen säng och sova torrt hela natten. Ibland kan det verka som att vi i livets olika skeden tycker att vi saknar en massa. Vi vill gärna ha mer. Kanske borde jag köpa det eller det. Vår erfarenhet från denna månads cykling är att det kanske snarare handlar om att ha mindre för en tid och lära sig att uppskatta det basala i livet.

Till sist vill jag tacka Sofia; som tog initiativ till resan och har varit en otrolig teamkamrat hela vägen, i vått som torrt, dag som natt. Utan alla mil jag legat på rull bakom hennes starka, trygga rygg och sparat knän och kraft hade jag aldrig klarat detta. Att nu vara på avstånd från henne är ledsamt och det tråkigaste med att äventyrsresan är över.

Kanske blir det en fortsättning. Näst sista dagen frågade Sofia: ”Hur långt är det egentligen runt jorden?” Vi räknade och funderade och kom fram till att det kanske skulle ta ett år att cykla runt jorden. Lite beroende på vägval. Sofia var ivrig inför idén. Dagen därpå blåste det motvind hela vägen ner mot Skåne. ”Jag tror inte att det blir någon jorden-runt-cykling”, konstaterade hon då. Efter lite mat och återhämtning kom tanken tillbaka. Så vem vet, jag kanske får en chans att cykla bakom lillasysters ryggtavla igen.