Cykelrapport

Arla morgonstund, den 18 juni, lämnar jag Umeå tillsammans med mina cykelväskor och hoppar på tåget mot Narvik. Magnus, som tågar ända från Linköping, ligger och hostar högst upp i kupén; vi är båda otursdrabbade av förkylning. Cyklarna är isärskruvade och bosatta i kartonger och vi själva grymt, grymt peppade. En hel cykelmånad väntar. Cykelshorts och en allmänt schysst cykel-look väcker uppenbarligen samtalsämnen hos många nyfikna och härliga tågresenärer, vår sociala kvot blir kvickt fylld under tågturen. Emellan friluftssnack hinner vi ändå tappa andan, gång på gång, av våra gemensamma nordligaste vyer.

Ankomsten till Narvik är fabulös; solsken och Atlantglitter möter oss på stationen. Vi kånkar runt på packningen och letar upp det vandrarhem som vi bokat i förväg. Efter en snabb installation i rummet ger vi oss ut på en Narvik-by-night runda. När vi motvilligt inser att förkylningen tar kål på oss efter en, utan överdrift, väldigt oansträngande promenad lägger vi oss tvångsmässigt i sängarna för att låta kroppen jobba bort de trista bakterierna. Det lyckas sisådär; vi känner att vi är tvungna att stanna ytterligare en natt i Narvik.

När vi sedan beger oss mot Riksgränsen så är det en cykeltur värd sitt namn. Starkt solsken i kombo med en fem mil konstant uppförsbacke resulterar sannerligen i en del svett och böner till högre makter om växlar lägre än ettan. Här cyklar vi på, omgivna av sådana otroliga vyer att den förkylningsrossliga andhämtningen ignoreras – och mitt bland alla dessa fjäll infinner sig en känsla av total sinnesnärvaro. Kysser Sverige-skylten av eufori, rullar in på moderlandets mark och slår oss ner vid en makalös tältplats öster om Riksgränsen, äter, njuter och somnar bums. Dagen därpå har vi medvind och finfint rull med ett dagsverkesnitt runt dryga 22 km/h. Midnattssolcyklar längs norrbottniska vägar, med renar och härligt tutande/påhejande bilister som publik.

Såhär fortsätter resan ända tills Gällivare, då ambitionen är att genomgå en civilisations-uppladdning. Handla mat och sådant som cyklister kan behöva inför långa sträckor av norrbottnisk glesbygd. Vi lyxar till och äter lunch på ett lokalt husmanskostställe. Träffar ett härligt norrbottniskt gäng och mår gott. Efter att jag lyckats skicka in radio via en halvknasslig internetuppkoppling trampar vi vidare längs trevliga vägar, glada och förnöjda. Vi börjar dock må tjyvtjockt ganska snart, efter en timmes cykling börjar vi känna oss allvarligt lustiga. Vi bosätter oss i diket för en stund, fortsätter fast vi mår pyton, allt mer desperata att hitta en tältplats. Fyra mil söder om Gällivare kollapsar vi på en stor och grusig tallhed. Matförgiftningen är ett faktum.

Efter dessa två dygns totala utmattning, jag går inte in på vidare detaljer kring mördardygnen, så cyklar vi bokstavligen i sakta mak mot närmsta samhälle, Nattavaara by. Där hittar vi en liten stuga, vilken vi hyr i två nätter. Men när matförgiftningen passerat så sköljer febern och förkylningen återigen över oss som en stor våg. Därför beslutar vi att ta tåget till vårt föräldrahem i Umeå. Jag får erkänna att jag är relativt bitter, ”vi har ju varit friska hela våren”, och det är en ovanlig känsla hos mig, men vad att göra. Det tar oss sex dagar att bli kvitt febern och förkylningen i Umeå, men när den väl är över har vi strålande cykling framför oss. Jag hade aldrig, aldrig någonsin, kunnat drömma om vilka inlands-metropoler och otroliga människor vi möter!

Dagen efter omstarten tillryggalägger vi en hel del grusvägar, (jag myntar uttrycket ”skitvägar” under tveksamma omständigheter) upplever mossgröna madrasser, underbara himlar, myggor, tigerbalsam och tältar vid Trehörningssjö. Därefter cyklar vi vidare, flåsar, fikar i okända, fina småbyar, sjöbadar, sover gott i Drömme, stöter på inlandskonst, ramlar in på kaffebjudningar, skrattar, passerar otaliga loppis-skyltar (poppis i Ångermanland), peppar varandra, anländer till Örnsköldsviks förorter, får nya insikter och utsikter, fladdrar igenom Hälsingegårdar, sjunger töntiga hittepå-sånger, svischar i nerförsbackar (högsta toppnotering på 56km/h, håhåjaja), passerar Bispgården och bor bredvid guldutsmyckad thailändsk paviljong i de jämtländska björkskogarna, lunchar med thai-jämtländare, knaprar nötter och bananer, biter tag i härliga uppförsturer, yogar, får nya vänner och kartläser.

Svettas, kommer underfund med snygga kasta-kroppen-i-en-double-roundkick-upp-på-cykeln, Bollnäs, blir kaffebjudna i faluröda stugor, sjunger, tänker, plaskar i bäckar, upptäcker hur bra Magnus cyklar på dubbladeg-pizzor i trakterna kring Falun. Önskar oss riktiga rejäla cykelvägar, bjuds på turkiskt te. Vi tappar andan av all natur och solnedgångar. Lever tre dygn i konstant hällregn, känner en stark tvekan inför mitt beslut att spendera sommarlovet på detta vis. Lunchar i älgtorn, längtar efter uppförsbackar som ständigt medför högre puls och därmed högre kroppsvärme. Överväger övernattning i omklädningsrum på offentlig badplats på grund av svenskt monsunregn. Dansande dimma. Nattcyklar. Badar. Bastar, duschar, njuter i ett timrat och el-löst paradis tillsammans med Magnus amerikanos-kamratos, finner hundra ord för solsken och lycka.

Kvällsmediterar, äter snickers och grötar, känner sympati med brännande lårmuskler, samspråkar, träffar vänner i Sikfors, konsumerar snabba kolhydrater, hojtar hejhopp till Grythyttor, krämar in oss i solkräm, badar i svett, kustcyklar längs Vättern, budget-vägkyrkofikar, bjuds på sommarpicknick i Markaryd, cyklar fel, hardcore-cyklar i total skog, stretchar, duschbadar, räknar sekunder emellan blixt och dunder i Hässleholms omkretsar, hittar ännu effektivare sätt för diskning, upplever planerade-rutten-målgång, adrenalinkickar kring Smygehuk! Håller andan under vattnet och havssimmar ut mot världen, skålar framgång, välgång, målgång i ’pärondryck med ciderkaraktär’, sprider alltjämt cykelpropaganda. Fortsätter med radioskapandet, möter getingar, hallon, cykelparadis, provar liggcyklar och plockar körsbär i Österlen. Ännu mera bad. Maratoncyklar de sista 56 milen på tre dagar, tittar upp mot stjärnor, känner motvind, förlöjligar våra horribla men skrattretande cykelshorts-solbrännor. Lever i medvind, går i mål i ett midnattligt Linköping, och sist men inte minst; äter och njuter av den bästa frystorkade maten, sover och myser i det bästa tältet, lagar energibomber på det bästa köket och lever och överlever i de bästa kläderna. Vad hade vi gjort utan er? Hjältar! Sara, Kenneth, Per, Marie-Lousie och Urban, tack för er. Jag hoppas på en framtida global cykeltur, och gärna med er i bagaget.

Bästa hälsningar, och stora tack!

Sofia och Magnus Sjögren

250 mil på 5 dygn 11 timmar och 23 minuter i sadeln

Vi har nu sammanställt all data för cykelturen genom Sverige. Totalt cyklade vi 250 mil på 22 cykeldagar. Vi fick 8 sjukdagar och 2 dagar när vi vilade. Hela expeditionen genomfördes på 32 dagar. I genomsnitt cyklade vi 11,4 mil per dag under 5 timmar och 58 minuter.

För den som vill ta del av den exakta utvecklingen rekommenderas följande tabell.

Dag	Datum	Cykeltid	Distans (km)	Medelhastighet
lö	20 jun 2009	3t 20m	59,51	15
sö	21 jun 2009	6t 14m	138,48	22
må	22 jun 2009	3t 1m	57,95	19
ti	23 jun 2009	4t 2m	76,83	19
on	24 jun 2009
to	25 jun 2009	1t 35m	25,59	16
fr	26 jun 2009
lö	27 jun 2009
sö	28 jun 2009
må	29 jun 2009
ti	30 jun 2009
on	1 jul 2009
to	2 jul 2009
fr	3 jul 2009	5t 23m	99,34	18,4
lö	4 jul 2009	5t 55m	109	18,4
sö	5 jul 2009	6t 20m	122,63	19,3
må	6 jul 2009	6t 44m	117,3	17
ti	7 jul 2009	8t 50m	161,16	18,2
on	8 jul 2009	7t 14m	141,8	19,6
to	9 jul 2009	6t 30m	120,15	18,5
fr	10 jul 2009
lö	11 jul 2009
sö	12 jul 2009	1t 42m	31,6	18,4
må	13 jul 2009	5t 23m	95,38	17,7
ti	14 jul 2009	6t 9m	124,47	20,2
on	15 jul 2009	7t 5m	131,23	18,5
to	16 jul 2009	5t 46m	107,49	18,6
fr	17 jul 2009	5t 49m	111,69	19,2
lö	18 jul 2009	6t 34m	117,81	17,9
sö	19 jul 2009	7t 27m	153,35	20,5
må	20 jul 2009	9t 2m	176,97	19,6
ti	21 jul 2009	11t 17m	227,60	20,1
	Summa:	5d 11t 23m	2507,33
	Snitt:	5t 58m	113,97	18,7
	Cykeldagar tot:	22
	Expeditonslängd:	32

CyklaSverige i bild

Äntligen hemma!

Nu är vi hemma båda två. Jag i Linköping och Sofia i Umeå. Vi gjorde ett sista ryck från Smygehuk och cyklade upp till Linköping. 16 + 18 +23 mil = 56 mil på tre dagar. Tur att vi har haft bra träning dessförinnan.

Vi är väldigt stolta, nöjda och glada över att ha klarat att cykla så mycket. Och det är tomt utan Sofia. Tråkigt att vakna på morgonen utan att se henns lite småsvullna ögon efter en natts sömn i tältet. Svårt att vänja sig av vid att äta som en häst hela tiden. Det blir färre tefatspizzor med dubbla degar framöver. När vi cyklade igenom Linköping igår och hade tagit av all packning från väskorna; kunde vi konstatera att det var en riktigt lattjo upplevelse. Cykeln formligen hoppade fram. Dock blir det lite vingligt utan cykelväskor; med tung packning blir cyklingen mer som en pråm – stabil, långsam och lite härligt tung. ”Man känner sig inte längre lika proffsig som cyklist”, konstaterade Sofia när cykelkläder och skor låg i tvätten och vi trampade mer fritidsklädda. Så vad handlar egentligen en sån här otrolig resa om? Det är svårt att summera. Ett försök till sammanfattning är att vi har fått en annan syn på människor, på kroppen och vad vi behöver.

Människor är snälla, vänliga och hjälpsamma. Många gånger oerhört generösa. De vill gärna prata med en, ge en saker och berätta om egna upplevelser. Allra helst när de stöter på personer som är i ett något utsatt läge; likt vi har varit när det spöregnat i dagar. Generositeten har varit fascinerande. Främlingar erbjuder tak över huvudet, en dusch, en kopp kaffe, sticker åt en chokladkakor, bjuder på middag, lånar ut en nyckel till tvättstugan eller lämnar över en stor flaska Coca-Cola. ”Ni behöver det här, ni gör det så bra”, sägs mellan raderna. Vänner bjuder in oss i sina hem, lagar middag, tänder en brasa, eldar i bastun, ordnar en fantastisk picknick, ringer och kollar hur det går, skriver hurra-rop, som vi inte klarat oss utan. Familjen stöttar, förundras, förvånas och delar resan med oss.

Kroppen klarar mycket mer än vad vi tror. Människan är formad på savanner i Afrika och har kapacitet att trötta ut en gasäll. Så verkar det vara med oss som lever idag också. Det handlar bara om att låta kroppen anpassa sig successivt. Det behövs sjukt mycket energi för att transportera sig klimatneutralt på cykel. Vi har ätit tre gånger så mycket mat som vad vi brukar. Att resa utan alla de fossila bränslen som mänskligheten av överlevnadsskäl inom en snar framtid, inte längre kan använda sig av, kräver mycket. Och vi klarar mycket. Vi har en fantastisk kropp som mår bra av att vara i rörelse. Avstånd inom en tätort är som gjorda för en cykel. Det går inte längre för oss att säga att det är långt om det är mindre än ett par mil.

Att leva enkelt innebär att uppskatta allt det människor genom historien har skapat för att underlätta livet såsom asfalt, tvättmaskiner, hus och varmvattenberedare. Att vara utan detta frivilligt och ge upp det för en viss tid gör att hemkomsten blir otrolig. Det är så skön att få ta en varm dush. Att sätta på sig torra kläder. Lägga sig i sin egen säng och sova torrt hela natten. Ibland kan det verka som att vi i livets olika skeden tycker att vi saknar en massa. Vi vill gärna ha mer. Kanske borde jag köpa det eller det. Vår erfarenhet från denna månads cykling är att det kanske snarare handlar om att ha mindre för en tid och lära sig att uppskatta det basala i livet.

Till sist vill jag tacka Sofia; som tog initiativ till resan och har varit en otrolig teamkamrat hela vägen, i vått som torrt, dag som natt. Utan alla mil jag legat på rull bakom hennes starka, trygga rygg och sparat knän och kraft hade jag aldrig klarat detta. Att nu vara på avstånd från henne är ledsamt och det tråkigaste med att äventyrsresan är över.

Kanske blir det en fortsättning. Näst sista dagen frågade Sofia: ”Hur långt är det egentligen runt jorden?” Vi räknade och funderade och kom fram till att det kanske skulle ta ett år att cykla runt jorden. Lite beroende på vägval. Sofia var ivrig inför idén. Dagen därpå blåste det motvind hela vägen ner mot Skåne. ”Jag tror inte att det blir någon jorden-runt-cykling”, konstaterade hon då. Efter lite mat och återhämtning kom tanken tillbaka. Så vem vet, jag kanske får en chans att cykla bakom lillasysters ryggtavla igen.

Anna och Noel bjuder på sommarbuffé

Ohlala, sol, sol, sol

Vi lämnar nu hyttlandskapet (Grythyttor, Mullhyttor, Garphyttor) och det här är deffdeff cykling när den är som bäst! Smala asfalterade vägar som kringlar sig förbi landsbygder, kossor, blåklockor och solgula rapsfält – tjolla! Magnus krigar på och är en hjälte; alla sina cykel-/åldersrelaterade handled-, ben-, knä- och hälseneskador till trots. Cykelsimningen i hällregn är definitivt avslutad, de 100 ord som samer beryktas ha kring snö bör nödvändigtvis ha en cyklistmotsvarighet – fast i regn. Och efter dagar som dessa även 100 ord för solsken. För det är solsken och vidunderligt varma motvindar som vi möter. Huruvida vi cyklar i de exotiska Tropikerna eller Vättern-trakter är en groteskt svårbeslutad fråga idag.

Med den tropiska solen börjat även våra otroligt snygga shorts-brännor återvända, hrmf, och vi mår som Bonapartar, såhär på Frankrikes nationaldag. Nu ska en gnutta radio internet-lämnas över, och vi lovar innerligt att vi jobbar på att uppdatera de hål som förra veckan lämnade efter sig i bloggandets väg. Håll ut! S.

Dagens data 090714
Cykeltid: 6 h 9 min
Distans: 124,47 km
Medelhastighet: 20,19

Kapplöpning till Kelly

42 mil på tre dagar. Är det ens möjligt? Är det värt det? Min handledare från vårens praktik i USA; Kelly Wilson skulle befinna sig strax norr om Hällefors och hålla en kurs där tisdag till torsdag. På tisdag morgon när vi räknade efter hade vi 42 mil kvar att trampa innan ett mycket önskat återseende var möjligt. Vi ville gärna hinna dit i tid. Vi behövde också köra ikapp dagar om vi skulle klara Umeå – Smygehuk på de två veckor som återstod.

Efter att ha kört på vår maxkapacitet under tisdagen; var jag själv väldigt grining när tältet föregående kväll rests vid midnatt på en dålig plats i mörker. På morgonen när vi skulle börja cykla förstod jag inte hur mina ben skulle klara mer. Vi kom till första bensinmack efter en kilometer och redan där behövde jag en paus; kaffe och något sött för att kroppen skulle vakna.

Vid 11 snåret på onsdag var vi på väg. Den lite oförutsägbara sverigeleden dök upp genom sina skyltar. Väg 50 upplevde vi som lite stor och därför följde vi Sverigeleden in på småvägar.

Inför en backe stannar vi upp och konsulterar gps och karta för att kolla att vi är på rätt spår. En kvinna dyker upp vid huset högre upp i backen. Hon ropar: ”Vill ni ha kaffe?” och det är klart att vi vill.

Naimi och Erik bjuder in oss till sitt kök. Vi blir bjudna på kaffe, bullar, kakor och berättelser. Vår cykeltur påminner paret om när Erik i början på 90-talet trampade ner till Varberg på fem dagar där han hälsade på sin syster. Han cyklade 15 mil per dag och jag och Sofia blev väldigt imponerade. Naimi berättade om en bok hon varit med och skrivit, hur viktigt det är med rätt kost. Vi blev väldigt glada över detta spontana möte. Med oss fick vi en bullpåse och uppmaningen att cykla tillbaka ut på väg 50 istället för att trampa på eländiga grusvägar. Det sparade oss timmar. Grinigheten var som bortblåst.

Efter idogt cyklande mest i regn tog vi vid 19-snåret in på pizzerian i Enviken. Vi lyckades torka upp och ladda telefonen medan Sofia åt en vegetarisk calzone och jag en inbakad kebabpizza med dubbel deg. Fascinerande att det går att smälla i sig så sjukt mycket mat utan att någon egentlig mättnadskänsla infinner sig. Efter maten blev vi bjudna på turkiskt te av Emira. Hon berättade om flytten till Falun och återigen blev det ett sånt där bra möte.

På dubbla degar går det att cykla i timmar. Framåt midnatt hittade vi äntligen badplatsen vi skulle tälta vid. Tyvärr låg den på en vattensjuk åker. Här blir cykelskornas konstruktionsbegränsningar uppenbara. Hålet i sulan där SPD-fästet till pedalen skruvas fast formligen suger upp vatten. Skor, sulor och strumpor blir dyngsura. Vi slår upp ett redan blött tält. Allt är blött. Inte en torr fläck på kroppen. Tur att vi har torra yllekläder och sovsäckar mitt i allt det blöta.

Torsdag morgon spöregnar det och vi bestämmer oss för att klä på oss i tältet. Inte äta frukost utan stanna på första bästa ställe för att äta inomhus. Inte ens ullsockarna står emot skornas väta. Vi rullar ihop det dygnsura tältet och ger oss av i hällregn.

Vi cyklar längs en vajerförsedd väg 50. Det är djupt obehagligt. Särskilt när vägen blir enfilig och långtradare dundrar förbi i hällregnet. Det blåser hårt. Lyckligtvis medvind; annars hade vi säkerligen gett upp. Efter några mil kommer vi till en vägkrog. Vi äter bakad potatis med sallad och bröd. Beställer sen våfflor med sylt. På det tar jag en grillad korv med bröd.

Vi bestämmer oss för småvägar från vägkrogen och diskuterar med de andra gästerna. Någon mer vajerväg vill vi inte veta av. Vi ger oss ut i hällregnet och får veta av många bilister på fiket att de inte är avundsjuka på oss. Vi gläds över medvinden och är så absurt blöta att det inte går att göra annat än att skratta åt eländet. På något konstigt vis blir humöret på topp när förutsättningarna är som sämst. Jag frågar Sofia vad som är värst. Vi båda enas om att de är de dyblöta, iskalla fötterna.

Vi kliver in som två dränkta katter på ICA nära i Grangärde. Runt oss bildas direkt en pöl som vi ber om ursäkt för. Personalen bara skrattar. Förutom bra saker att äta gör vi ett fynd i butiken. De säljer nämligen torra strumpor. Vi sitter på golvet utanför kassorna. Sätter på oss torra strumpor. Sätter strumpförsedda fötter i ICA-kassar innan skorna tas på. Lyckan är gjord. Vi småpratar lite med Fia i kassan som ska sjunga Tåström på kvällens by-festival. När vi är på väg ut kommer en man som jobbar i butiken och sticker åt oss två kvicklunch. ”Ni är det roligaste som har hänt här idag”, säger han. ”Ta med er de här. Ni kommer att behöva dem.” Förundrade över människors återkommande vänlighet ger vi oss på nytt ut i regnet.

Småvägar var ordet. Genom Bergslagens skogar slingrar sig 6 mil av grusväg som blir vår avslutning på dagen. Det stormar och regnar alltjämt. Vi söker skydd i ett älgtorn. Kokar upp vatten och häller detta i påsarna med frystorkat. Dricker choklad och varmvatten för att försöka hålla värmen. Vi måste äta annars orkar vi inte cykla. Att inte cykla innebär att frysa rumpan av sig. Maten smakar inte bra. ”Måste jag äta det här”, säger Sofia. ”Ät.”, svarar jag sammanbitet. Det finns inget förhandlingsutrymme. När allt är på plats i cykelväskorna igen säger jag till Sofia: ”Nu måste vi cykla jättefort annars fryser jag ihjäl”.

Via telefon får vi kontakt med Kerstin Mill. Hon känner Kelly och hans familj som hon huserar i sina stugor vid en liten sjö mitt i skogen. ”Jag sätter på bastun och det finns mat när ni kommer fram.” Den meningen håller oss cyklande och hoppet om värme och återhämtning vid liv.

Vägarna blir allt mindre. Utan GPS hade vi aldrig hittat sjön. Ändå tvekar vi. Kan det verkligen vara här mitt i ingenstans? Vi ser två bilar vid ett hus som ser ut att falla ihop när som helst. Vi cyklar vidare. Ser inget mer. Vänder efter några kilometer. Kanske finns det någon vid bilarna att fråga. Vi styr cyklarna förbi bilarna längs en liten skogsstig. Efter en stund kommer vi fram till mycket vackra timrade små stugor med stora fönster riktade mot en än vackrare källsjö där små öar med tallar avtecknar sig mot en regngrå himmel som får sjön att skifta i så många blåa nyanser.

Dörren till den första stugan öppnas. Där står Kelly. Vi får kramar. Vi är framme. Bastun är varm. Snart är det mat med prat.

Sikfors

Bergslagen hojtar hallå! Vi har fikat jordgubbar från Helena och Ronnys land, skrattat oss glada och belåtna och söndagscyklat den enorma sträckan 3 mil under söndagen. Hur sammanträffande var det inte att möta Elins föräldrar (som hängt i Gbg) på en nio km lång möjlig sträcka? Söndagen har även ägnats åt att mysa vid Silversjön, ösa ur vatten från Kerstins båtar, packa cyklar, rengöra trötta cyklar och säga hejdå till platsen där vilan vilar.

Vi åt glass i Grythyttan som bilderna avslöjar. Faaantastisk sol hela dagen! En fröjdefull dag på högsta nivå. Dagens data anländer till bloggen ikväll. Och!
Ikväll sänds korre numero dos; P3 Planet 18.03. http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2948&artikel=2960228

Dagens data 090713
Cykeltid: 5 h 23 min
Distans: 95,38 km
Medelhastighet: 17,68

Wohoo

Måndag
Stor händelse; jag vindvände kappan – grus kan vara alldeles fabulöst! Vi tror att cirka 9 mil av totalen på 12 bestod av grusväg. Det fina i kråksången var att kroppen svarade så galet bra och jag ville svettas igenom hela världens grusigt gräsligt gruvligt ljuvliga uppförsbackar. Vi fick också en stor del av den önskningen uppfylld. Och med dunder-thaimaten vi bjöds på i Paviljongen i magen susade vi bokstavligen fram under mirakelmåndagen. Cykelglädjen på topp!

På kvällskvisten nådde vi metropolen Stöde oh där bjöds vi på kaffe i ett lokalt gatukök; Istanbuls motsvarighet till Leonardo di Caprio (hans eget påstående, likheten var kanske Inte helt slående ur mina ögon) pratade svenskhet och Marxism. Och säkert femtiotvå andra konversationsämnen. Han gav Mange en stor flaska Coca Cola som färdmat. Aah, så oerhört mångamycket otroliga människor det ryms på denna landytan. S.

Ps. Idag passerade vi Sveriges geografiska mittpunkt! Ohlala.

Sjunde juli i regn

Jag öser ur mig citatet ‘det här är en jädra skitdag’. Vi sitter i ett skjul och upptäcker att drybagen med sovsäckar och liggunderlag har fått en stor reva. Magnus får punka. Magnus funderar på att ge upp. Det regnar. Vi kommer fram till ett regnigt Alfsta och parkerar oss vid en trevlig badplats. Mitt i byn. Mitt i natten. De offentliga toaletterna är låsta. Sofia överväger att sova i ett omklädningsrum. Vi har cyklat långt.

Dagens data 090707
Cykeltid: 8 h 50 min
Distans: 161,16 km
Medelhastighet: 18,24

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2948&artikel=2960228